tankar

Trots att jag fått bra psykolog som har hjälpt mig att bearbeta mitt trauma, så känns det ändå inte bra. Inte helt. Det kommer det nog aldrig att göra heller.
Jag är i en svacka nu, känner mig ledsen, såg en person på t-banan idag som var jättelik
Stefan, och han stannade och sa nåt till mig. Blev livrädd (fast jag såg att det inte var han).

Små saker och ord får mig att minnas.
Minnas sådant jag inte vill minnas.

För mig var det inte viktigt att Stefan skulle åka dit och få fängelse, eller ens en dom.
För mig var det viktigt att få ett avslut, att veta att folk trodde mig, att polisen gjorde det
bästa de kunde.
Men man kan inte fälla någon utan bevis (att någon mer sett vad som hände).
Det hade kanske gått då, när jag var 14, men nu har det gått så många år.

Jag har fått höra av Stefans mamma att jag förstört deras liv, att JAG förstört Stefans frus liv.
Det var nog det mest dummaste och egoistiska jag hört.
Är det någon som har förstört era och mitt liv så är det han.

Snart kommer det bli ljusare igen.
Jag hoppas det.
Jag mår mycket bättre nu.
Men det kommer alltid finnas kvar. Det...